Igår var T och träffade en gammal vän (kallar henne L) och kompis P. Dom käkade lite och tog en öl. Hon vet inget om våra problem, hur vi mår och vad vi gått igenom. Hon berättade hur dom kämpat i två år och inget händer på bebsifronten. Dom hade bokat ett möte hos en läkare. Vår läkare! Så T kunde dela med sig om våra erfarenheter om läkaren, behandlingar, känslor osv. Såg på honom hur skönt han tyckte det var att få berätta. Ingen av våra vänner har kämpat så länge som vi så dom förstår inte vad vi känner innerst inne. Det erkänner dom också.
Varför har vi ett behov att umgås med andra som är i samma sits? Vi är som en skock får som tyr sig till varann. Vi vill inte vara ensamma i vår sorg. Men vi vill heller inte dela den med dom som har det vi saknar. Människans försvarsmekanism?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar