Imorse fick jag ett sms från min allra bästa vän C. Hon ligger hemma efter att ha fått ett missfall inatt. Mitt hjärta hoppar till och det första jag tänker är: inte dom också, vi då! Sen övergår det till att bli orolig. Hur illa är det med henne? Hon var i v 9 så hon har haft ont i magen, blod och lite feber.
Lilla tjejen! Alla vi IVF-are vet ju hur det är att förlora ett liv. Även om vi är många som inte ens kommer till ett plus och riktigt inte har fått livet att växa så gör det ont, väldigt ont för att vi aldrig kommer dit.
Jag kan bara finnas där för henne. Låta henne vara ledsen och trösta bäst jag kan. Senare idag skickar hon att vi har det värre så jag säger att hon kommer snart vara gravid igen och det är inte alla som blir det. Hon vet så klart hela vår historia och hur ont det gör hela tiden. Ännu svårare för henne att faktiskt berätta för mig. Hon vet hur arg och ledsen jag är hela tiden. Tänk vi som skulle vara gravida ihop. Nu finns möjligheten att vi kan bli det under 2011!
Jag vet att dom bara försökt i några få månader så det är inte svårt för dom att bli gravida iaf. Känner mig bara ännu mer ensam i min smärta. Hon var liksom mitt sista hopp till att inte förbli sist med barn i vår vänkrets. Nu blir vi det och det smärtar ännu mer! Blir arg på mig själv för alla känslor jag känner, den avundsjuka som brinner inuti mig. Jag vill också!!! Men när....aldrig? Kanske blir det så. Ska jag förbli en gammal ensam kvinna som bara får leka med andras barn?
Mina tankar går iaf till min vän som är i sorg. Ingen vill förlora ett barn, ingen vill att någon annan ska göra det heller. Allra minst jag. Ett liv som föds är det vackraste av allt och något vi många längtar efter. Inte självklart för alla men dom som lyckas ska vi inte ta ifrån glädjen att njuta, vara glada och lyckliga.
Men det gör ont....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar