Igår gick det inte längre. Bröt ihop fullständigt. Har en liten kofta jag gav bort för ett år sen. Hon som fick den hade redan en så jag behöll den och gav bort nåt annat. Tänkte att en dag ska väl vi kunna använda den. Hittade den och då brast allt. Hyperventilerade och kunde inte lugna ner mig. Låg i sängen och fick ropa på T som lugnade ner mig. Tårarna rann och allt brast. Kände mig så fullständigt värdelös. Varför, varför och varför just jag.
Kan jag inte få vara lycklig bara för ett tag. Få känna att livet går min väg. Bara en gång!
Jag klarar inte av mer. Måste ta mig kragen för att orka med våren. Den kommer att bli ett helvete rent känslomässigt. T tyckte det var bra att jag lät allt komma ut och tillät mig själv få ett bryt. Det var nog det jag behövde. Eller vi behövde. Jag har svårt att visa mig sårbar inför honom. Men igår låg han bara och höll om mig. Pussade på mig och så här nära vrann har vi inte varit på mycket länge. Tror det var viktigt för oss båda att få känna hur såbara och ledsna vi är. Hur ont det gör och få känna styrkan från varann. Min älskade T! Den jag gifte mig med och som mitt hjärta älskar över allt annat.
Vi ska klara det här. Vi ska kämpa för vår kärlek är stark!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar